Välkommen hem, skänken!

Nu äntligen har denna fina skänk flyttat in till oss! Det hela började för några år sedan när min käre mor och hennes bubbe flyttade in i sin nuvarande kåk. Då stod den där i "hundkojan".
Kärlek uppstod vid första ögonkastet!

-Jaha vart ska du ha den dä´rå? Undrar maken.

Min vanliga farmanande mening: Först hittar man saker sen hittar man plats!, gick inte riktigt hem. Den är så väldigt stor.

Ett år har gått och fortfarande ingen skänk. Men då... under påskhelgen när vi var och hälsade på, hörde jag något som ropade och snyftade från "hundkojan"...

Jag lade huvudet på sne, tindrade med ögonen mot maken och försökte se sådär extra söt ut och utbrast: -ååh, den är så ensam och fin, frusit hela långa vintern, den borde få ett hem!
En stund senare är den lastad in i bilen.
Jehooo!!
Vi kommer hem, lastar ur, hej och hå vad tung den är. Glädje ändå. Men då hör jag:

- Jaha, vart ska du ha den dä´rå?

Snabbt som ögat säger jag att det finns 3 tänkbara platser men det får han gärna bestämma, han som har öga för det där. (men vissa hintar från mig)

Som tur var valde han den enda platsen den faktiskt i verkligheten får plats på...
Fin-hallen!
Den passar så fint och bra där... Glädje!